Sidenodlingen på Drottningholm

I mitten av 1700-talet var Drottningholms slott centrum för intensiva försök att odla silke i Sverige. 1753 kunde drottning Lovisa Ulrika stolt lämna över råsilke från egenhändigt uppfödda silkesmaskar till Kungliga Vetenskapsakademien.

Lovisa Ulrika hade själv skött om silkesmaskarna och fött upp dem på mullbärsblad. 13,3 gram silke hade framställts per 100 silkesmaskar och kvaliteten var enligt Akademiens handlingar ”så godt, mjukt och hållfast, som någonsin det Utländska”. Det var ett allvarligt menat försök. För att föda silkesmaskarna hade Lovisa Ulrika låtit plantera mullbärsträd på Drottningholm och rekryterat en utländsk expert på silkesodling, fransmannen Jean Meaurin. Syftet var att försöka skapa en ny industri i Sverige.

”så godt, mjukt och hållfast, som någonsin det Utländska”.

Delvis kan man säga att det lyckades. Sverige blev framstående inom sidenvävning, och det banade vägen för den svenska industrialiseringen. 1750 fanns 260 sidenvävstolar i Sverige, 1766 hade den siffran stigit till 964. Med själva silkesodlingen gick det däremot sådär. Att få silkesmaskar att överleva är inte det lättaste i ett klimat som det svenska. Man beställde fjärilsägg från södra Europa och sedan gällde det att äggen kläcktes samtidigt som bladen på mullbärsträden slog ut. När larverna hade kläckts skulle de matas med mullbärsblad. Silkesmaskar som inte åt självmant fick man försöka mata med en fjäder eller liten pensel.

”Huru mycket silke skulle man icke då slippa att köpa utifrån och huru många 1000:e menniskor skulle icke härigenom kunna föda sig?”

Drottningen var inte ensam om att vilja odla silke i Sverige. Flera vetenskapsmän, bland annat hennes gode vän Carl von Linné, vurmade för inhemsk silkesodling: ”Huru mycket silke skulle man icke då slippa att köpa utifrån och huru många 1000:e menniskor skulle icke härigenom kunna föda sig?”. Liknande försök gjordes på andra ställen i Europa, bland annat av Lovisa Ulrikas bror Fredrik den Store av Preussen. I ett brev till Voltaire 1775 skriver han: ”Wir haben in diesem Jahren 10 000
Pfund Seide gewonnen” (under dessa år har vi framställt 10 000 pund silke – 5000 kilo, red. anm.). I Centraleuropa fanns en framgångsrik lyxindustri som tillverkade sådant som porslin, spetsar och exklusiva textilier.

Samtidigt var Sverige ett relativt fattigt land med ytterst få industrier, och man kan se silkesodlingen på Drottningholm som ett försök att utveckla det svenska näringslivet. Tidens fascination för det kinesiska och österländska spelade också in. Kina ansågs vara ett land av rikedom och själslig harmoni. Att dricka te i importerade kinesiska koppar, klädd i siden och omgiven av utsökta kinesiska föremål var höjden av förfining.

Kanton – dåtidens "science park"

Nära Kina slott på Drottningholms slottsområde lät Lovisa Ulrika bygga en mönsterby för manufakturer, Kanton, där silket skulle förädlas. Hit rekryterade hon utländska experter och här lät hon skapa en idealisk livsmiljö där de nya industrierna skulle växa fram. Tanken påminner starkt om våra dagars science parks. Man ska inte låta lura sig av de vackra trähusen och den idylliska miljön; här fanns nämligen en ansenlig del av 1700-talets hightech i form av manufakturer. Här fanns bland annat en vapensmedja och ett framgångsrikt sidenväveri, men också ”en Silkesstrump-fabrique, en siden-Band-fabrique, en Knöppel-Schola eller Fabrique hwarest fattiga unga Flickor af en ifrån Brabant införskrifwen Läro mästarinna underwisas i förfärdigandet af de finaste Bruxelleske Spetsar”.

”en Silkesstrump-fabrique, en siden-Band-fabrique, en Knöppel-Schola ... "

Kanton skulle vara en kunglig förebild för industriell verksamhet i Sverige. De som levde i idealbyn var ålagda att alltid klä sig propert, om de skulle få fint besök. 1762
visades till exempel en grupp riksdagsmän runt på Kanton. De blev vederbörligen imponerade och drottningen fick beröm för sin silkesmaskavel. Fyra år senare var det återigen dags för studiebesök. Då överlämnade drottningen drygt två kilo egenodlat silke.

Drottningens försök med silkesodling pågick i över fjorton år, men det tycks inte ha producerats några stora mängder siden på Drottningholm. Det svenska klimatet lämpar sig inte särskilt väl för de mullbärsträd som
krävs för att silkesmaskar ska trivas. Men kvar på Drottningholms slott finns fortfarande ett skåp med silkesprover som påminner om denna tid i slottets historia.

Toppbilden: På Drottningholm står ett märkligt skåp. Det skänktes 1781 till Gustav III från silkesfärgaren Adrian Hardt. Skåpet har inläggningar som skildrar de olika stegen i silkesfärgning och innehåller prover på silke i regnbågens alla färger. Foto: Kungligaslotten.se