Jul hos Karl XV

De svenska kungarna har firat jul lika länge som traditionen har funnits i Sverige, men det var inte förrän på 1800-talet som traditionerna började likna de vi är vana vid.

(Det minst jullika firandet torde vara då kung Birger Magnusson den 10 december 1317 bjöd in sina bröder till julfirande på Nyköpingshus, vilket slutade med att bröderna fängslades och svältes till döds i Nyköpings gästabud.)

När julgranen gjorde entré på det kungliga slottet är inte känt, men under Karl XV:s tid vid mitten av 1800-talet var traditionen etablerad. Dessa kläddes med ljus och dekorationer i silkespapper samt ätbara prydnader som pepparkakor, saffransbröd och äpplen.

Ett besök på Stortorgets julmarknad för inköp av julklappar hörde till självklarheterna. Man brukade säga att julmarknaden inte ordentligt hade invigts förrän kungen varit där.

"Han njuter af att kunna vara gifmild och gör sig ett ofantligt besvär med att söka utfundera, hvad som kan göra enhvar mest nöje.”

Vers eller porträtt på paketen

Medlemmarna i kungafamiljen slog själva in sina paket och skrev verser till dem. Emellanåt lät Karl XV kabinettskammarherren Fritz von Dardel rita teckningar av mottagaren i stället för att skriva vers. von Dardel skrev i sin dagbok 1863 att Karl XV ”är vid sådana tillfällen helt och hållet till sin fördel. Han njuter af att kunna vara gifmild och gör sig ett ofantligt besvär med att söka utfundera, hvad som kan göra enhvar mest nöje.”

Till traditionen hörde att slottets hela personal, från hög till låg, fick julklappar av kungafamiljen. 1863 skrev von Dardel vidare att han fått se sin julklappsvers i förväg och beklagade sig över att ”de äro också omöjliga” att tolka. Tyvärr för oss avslöjade han inte i dagboken senare vad presenten bestod av. Men varsågoda och försök själva:

Att söka efter solskens stunder,
Därtill jag brukas visst ibland.
Men om Oedipus hållit mig i hand,
Han hade åtskilt gröna lunder.

Drottning Lovisa, som var mycket förtjust i Ulriksdal, tog gärna slädturer dit så snart vädret tillät. En vinterdag ska hon ha hört en förbipasserande säga ”hon är då ute i alla väder", vilket fick dottern prinsessan Lovisa att 1869 ge sin mor en varm pläd med versen

Till Ulriksdal i köld och snö
En längtan henne drar;
När knappt det bär, i vårens tö
Dit ut hon far.

Sagogrynssoppa och sång

Julaftonsmiddagen bestod av lutfisk och risgrynsgröt, då man enligt gammal svensk tradition inte skulle bryta julfastan och äta kött förrän på juldagen, då julskinka och grönkål serverades. Man höll dock inte hårdare på traditionen att exempelvis julaftonslunchen 1867 bestod av kalkon, ”småfågel”, kaviar och korv. Som dessert serverades sagogrynssoppa med saft och kanel.

Man sjöng gärna i kungafamiljen. Prins Gustaf, sångarprinsen, hade redan 1846 skrivit en egen julvisa som ofta framfördes. Karl XV deltog gärna i sången, kanske inte helt till övriga deltagares förtjusning – Karls sånglärare ska ha sagt att kungen ”äger en stark, men inte helt tonsäker, bas”.

Karl XV blev ett år utsedd till att vara trappstädare, till övriga festdeltagares skratt och jubel.

Skridskolektioner för idrottspionjär

Mellandagarna tillbringade Karl gärna med skridskoåkning vid Kastellholmen, där han 1862 grundade en skridskoklubb. Det ansågs ännu inte passande för kvinnor att åka skridskor, så till en början deltog drottning Lovisa i iskälke. Nyfikenheten tog tydligen överhanden och 1864 började hon ta skridskolektioner för idrottspionjären Nancy Edberg. Edberg hade redan tidigare givit kvinnor lektioner i skridskoåkning utanför Kastellholmen, men bakom ett plank för att skydda mot insyn. När Lovisa började ta lektioner minskade motståndet mot kvinnlig skridskoåkning och planket kunde så småningom plockas ner. Lovisas förtjusning i sporten ledde till att även prinsessan Lovisa fick ta skridskolektioner. Edberg fick också det kungliga uppdraget att ge drottningen och prinsessan simlektioner sommartid, vilket inte heller ansågs passande för kvinnor.

Bönkung och böndrottning

Den sista stora festen skedde på trettondagsafton, då kungafamiljen bjöd på fest. Till festens höjdpunkt hörde att utse årets bönkung och böndrottning. I efterrättskakan hade ett par vita bönor bakats in och de som fick bönan i sin bit blev aftonens kung och drottning. De kröntes med papperskronor och fick bestämma resten av kvällen. En uppgift var att utse medlemmar till sitt hov och utdela arbetsuppgifter. Karl XV blev ett år utsedd till att vara trappstädare, till övriga festdeltagares skratt och jubel.

Toppbilden: Foto: Orlando