Stilhistoria – 1800-tal
Nystilar, historicism och eklekticism. 1800-talet är de många stilväxlingarnas epok. Från empire, via nystilar och nationalromantik, till jugend och Carl Larsson.
Formspråket och modestilarna har växlat och lämnat avtryck under ätten Bernadottes tid, från Karl XIV Johan till våra dagar. På Kungliga slottet har inredningar ändrats, rummens funktion och användning skiftat och därmed deras benämning, även nya har tillkommit.
Efter franska revolutionen genljöd nya tongångar i Europa, och under seklets gång ändrades förutsättningarna. Industrialismens tidevarv var ett faktum. Detta kom att återspeglas i inredning och rumsanvändning på Kungliga slottet, liksom även för lustslotten, vilka i viss mån också antog nya betingelser.
"Nystilar" på modet
1800-talet etiketterade de olika historiska epokerna. Att inreda rum i olika historiska stilar blev populärt. Nyrenässans, nygotik, nyrokoko, ny- … och så vidare. "Nystilar” blev mode, något som kom att dröja kvar långt in på 1900-talet. Det bör poängteras att nystilar inte ska ses som rent kopierande, utan är egna stiluttryck, där former såväl som namn lånats från tidigare epoker, men accentuerats och sammanfogats till nya, särskilda och fristående stilformer.
Nystilarna glider in i varandra, överlappar varandra och i vissa fall förekommer de parallellt med varandra. På de Kungliga slotten är det från 1830-talet, med Oskar I och Josefina, som nystilarnas tidevarv tar sin början.
Empirens formspråk dröjde kvar men blev mjukare redan i Biedermeier, det tyskklingande namnet för den mer borgerliga formen av empiren. Den mörka mahognyn kom att ersättas av ljusare träslag. Både möbler och inredningar i ljus björk med kontrasterande detaljer i svärtat trä blev populära.
Tematiskt och enhetligt
Detaljer i möbler, spegelramar med mera antog alltmer former som pekade mot kommande så kallade nystilar. Svarvade stolsben ersatte empirens sabelformade, liksom ryggbrickans peltaform successivt ersattes med mjukare linjer. Mjukt rundade ornament infördes i linjespelet, vilket visar mot nyrokokon. Samma former kunde även ses kombinerade med begynnande antydan till spetsbågar, vilket skvallrar om den antågande nygotiken.
Väggfält, dekordetaljer och möbler skulle vara utförda i genomgående tematisk enhetlighet. Däremot fanns inga krav motsvarande dagens uppfattning om vad som stämmer överens i färgskala och textur. Mönster och material kunde blandas på ett för oss förvånande, för att inte säga rent otänkbart, vis under 1800-talets mitt och framåt..
Masstillverkning och tekniska finesser
Om än tekniken kom att ändras i takt med industrialismens frammarsch var möblerna under 1800-talet fortfarande mycket välgjorda och tillverkade i kvalitativa material, med till exempel tjocka faner. Maskinsågen möjliggjorde ”masstillverkning” och beställning av möblemang via katalog blev möjligt under 1800-talet. Elektriciteten, mot seklets slut, möjliggjorde stora förändringar, inte minst på belysningsområdet. Nya typer av armaturer skapades, vissa med uttalat syfte att framhålla just glödlampan som nymodighet.
En annan teknisk finess var spiralfjädern (fackterm resår), som för ökad sittkomfort redan användes i åkvagnar och kom på 1830-talet att tas upp även i möbeltillverkningen. Tapetserarstilen kom att få alltmer tilltagande popularitet och några decennier senare hade träet helt mist sin funktion som dekorativ yta. Fanerets roll kom att tas över av tapetserarkonstens djuphäftade tygklädslar som konstfärdigt ofta täckte hela möbeln. Snörmakerier, tofsar och fransar var rikligt förekommande dekorativa detaljer, liksom hjultrissor i porslin hör 1800-talet till.
Med nya ceremoniel, nya vanor och umgängesformer kom rummen att anta nya funktioner – och nya namn. Förmaket blev salong och ordet gjorde därmed, i sin nuvarande betydelse, entré i vårt språkbruk. Man skilde även på kvinnligt och manligt inredda rum, och de olika nystilarna ansågs lämpade för respektive olika rumstyper.
Nyrenässans och nyrokoko
Nyrenässans och nygotik ansågs vara typiskt manliga stilar, lämpade för matsal och hall, medan nyrokoko var kvinnligt och passande i salong och sängkammare. Den kvinnliga budoirestilen fann sin motsvarighet i mannens rökrum, inrett i turkisk divanstil. Kelimmattor, tunga draperier med snörmakerier – vi använder gärna danskans klunkestil (klunke = tofs) för dessa inredningar.
Inte bara nya rumsnamn och benämningar tillkom under 1800-talets mitt – alla massindustriellt nyproducerade prydnadsföremål krävde exponeringsyta. För att möta detta behov utvecklades olika hyllmöbler, som atenienner och étagèrer, liksom blomsterarrangemangen krävde sina jardinièrer. Materialutveckling ledde också till möbler i gjutjärn, liksom teknikutvecklingen möjliggjorde stolar i böjt limträ – ”Thonet-stolen”.
Nationalromantik och Jugend
De olika stilinriktningarna både överlappade och avlöste varandra under det sena 1800-talet. Runt sekelskiftet upplevde vi en vurm för det nordiska arvet, vilket kom till uttryck i Nationalromantiken. Ute i Europa hade l’Art Nouveau eller Jugend, den tyska benämningen som även kom att bli vår, vuxit fram. Dessa stilepoker finns lite eller inga spår av i Kungliga slottets inredningar idag, men är rikt företrädda på andra håll i Stockholm, till exempel Prins Eugens Waldemarsudde.
Typiska kännetecken för Nationalromantik är äkta naturmaterial, gärna ek och granit, handarbete i allmogestil, (Handarbetets Vänner bildades 1874), drakslingor och vikingainspirerade dekorinslag.
Jugend, eller Art Nouveau, mjukar ånyo upp linjer och former, vegetativa inslag i dekorer är åter populära, dessa kan prunka och bölja rikligt, men är ofta hållna inom avgränsade områden på möbler och husfasader.
Efter en epok med mörka tunga sammetsdraperier och tätt möblerade rum ville man lätta upp, släppa in ljus och luft igen, hylla de äkta naturliga materialen och åter söka det gedigna hantverkets skicklighet. Som en reaktion mot 1800-talets mode- och inredningsideal, och industrialismens massproducerande, växte dessa tongångar först i England företrädda av Arts &Crafts movement. Tidningen the Studio fick spridning och lästes här i Sverige av makarna Carl och Karin Larsson vars inredningsideal vann så starkt gehör att det än idag präglar vår ”svenska smak”.
Historicism på Ulriksdals slott
I enlighet med tidsandan, och intresset för de olika historiska tidsepokerna, lät Karl XV inte bara skapa rumsliga miljöer på Kungliga slottet, han samlade även antikviteter och inredde sitt Ulriksdal, viket han testamenterade till staten som museum. Vid tiden ansågs den ålderdomliga atmosfären viktigare än autenciteten, varmed antikviteter och senare rekvisita blandades för önskad effekt. Inredningarna finns idag delvis kvar och utgör några av landets få exempel på 1800-talets historiserande miljöer. De kan ses sommartid då Ulriksdals slott har öppet för besökare.
I tiden – 1900-talet
Från vår egen samtid och Kung Carl XVI Gustaf har Jubileumsrummet, med inredningar under Åke Axelssons ledning, tillkommit som hel rumsinteriör med konstföremål av nu verksamma konstnärer och konsthantverkare.
Idag är det med respekt och kännedom om föregående epokers praktiserande av ceremoniel och nyttjande av rummen som man med bibehållen värdighet och ceremoniel, men i enlighet med Kungens valspråk För Sverige – I tiden, använder rummen och våningarna i Kungliga slottet.
Toppbilden: Oskar II:s skrivrum på Kungliga slottet kom till på 1870-talet och är präglad av dåtidens ideal – ombonat med textilier, en mängd möbler, prydnadsföremål och familjeporträtt. Väggfälten av papier-maché imiterar knapphäftat tyg. Foto: Alexis Daflos/Kungligaslotten.se