Stilhistoria – Barock

I Sverige delar vi barocken i två perioder – den Karolinska barocken med nordeuropeiska influenser och den senare Tessinska guldbarocken med Fransk-Italienska influenser.

Kungliga slottet började uppföras till sin nuvarande form i slutet av 1600-talet och imponerar med såväl sin volym som interiörer. Arkitekten Nicodemus Tessin d.y. (1654–1728), son till arkitekten för Drottningholms slott, Nicodemus Tessin d.ä. (1615–1681), hade under sina studieår i Italien och Frankrike plockat upp det allra senaste från de båda ländernas aktuella formspråk och anpassat det till rådande förutsättningar här i Sverige. Resultatet kom att bli en storslagen slutnot för den svenska stormaktstiden i ett formspråk vi brukar kalla Tessinsk guldbarock.

Tiden, epoken, var mycket olik dagens beträffande regelverk, kutym, ceremoniel och praktik. Rummens namn och funktion var annorlunda, liksom möblernas funktion och rättmätiga användningssammanhang skiljer sig från dagens. Versailles och Louis XIV:s franska hovceremoniel var tongivande för Europeiska furstemiljöer. Något Tessin planerade efter då han ritade slottet, som utöver de kungliga våningarna också skulle inrymma landets administration, ett slottskapell, samt många nödvändiga praktiska utrymmen.

Den karolinska barocken

På våra breddgrader rådde en barock med influenser från det nordeuropeiska, engelsk-, holländsk- och tyska stilidealen, med mörka träslag, stora tunga skåp, stolar med trappstegsryggar – så kallade ladder chairs, crown chairs eller Queen Anne – allt efter det senaste från nämnda kulturområde. I Sverige kallar vi det ibland för den karolinska barocken då perioden sammanfaller med våra stora krigarkungar vid namn Karl.

Tessinska guldbarocken

Nicodemus Tessin d.y. kom att införa former och uttryck som var gällande söder om Alperna, främst från Italien och Frankrike.

Flertalet skickliga hantverkare, konstnärer, skulptörer och förgyllare kallades hit vid 1690-talet, för att realisera stilidealets uttryck på våra breddgrader i och med uppförandet av Kungliga slottet i Stockholm. Tessin gjorde flera resor till kontinenten och kom att bli vän med några av historiens stora i Frankrike, som Le Brun, Bérain, LeNôtre med flera. Själv hade han under åren i Italien varit en begåvad elev till Lorenzo Bernini och dennes elev, Carlo Fontana. Kontakten upprätthölls även efter studieåren i Rom.

Burchardt Precht kom från en tysk bildhuggarfamilj och åtföljde Tessin på studieresan till Italien och Frankrike 1687–88. Vid hemkomsten kom Precht att öppna egen verkstad där han producerade möbler, speglar och sakrala inventarier av senaste mode. 1682 erhöll han titeln hovbildhuggare. Lyhördheten för de kontinentala modeströmningarna hos de båda reskamraterna kom här hemma att resultera i vad vi benämner som den Tessinska guldbarocken.

Ett högklassiskt exempel

I de fasta inredningarna tar sig de tessinska inredningarna sitt praktfullaste uttryck på Kungliga slottets översta våning, i Karl XI’s galleri. Likt dess förebild, spegelgalleriet i Versailles, inramar plafondens rika utsmyckningar en bildhistoria, förtäljande konungens stordåd i sällskap av antikens gudar och gudinnor. Detaljer i utförande och symbolik är fascinerande. Det kan påpekas att det är i detta rum de stora officiella representationsmiddagarna hålls idag. Ett praktfullt rum, fullt av svensk historia och exempel på den skickligaste hantverkskonst från tiden.

Toppbilden: Trapphuset på Drottningholm. Foto: Ralf Turander/Kungligaslotten.se