Tidsvittnet – Hedvig Elisabeth Charlotta

Under hela sitt vuxna liv befann sig Hedvig Elisabeth Charlotta nära maktens centrum. Först som hertiginna och svägerska till Gustav III och sedan som drottning. Hela tiden skrev hon dagbok.

"Jag skriver inte för mina samtida utan för eftervärlden och jag kommer att vidta tillräckliga försiktighetsmått” ...

... skrev hon i april 1792 efter mordet på Gustav III. Det gjorde hon också. I oktober 1817 låste Hedvig Elisabeth Charlotta in sin dagbok i en kista och gav order om att den skulle hållas hemlig i 50 år.

Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp var bara 15 år gammal när hon kom till Sverige för att gifta sig med hertig Karl, Gustav III:s yngre bror. Hedvig Elisabeth Charlotta var vacker, livlig, humoristisk och begåvad. Hon tyckte om att sjunga, spela, teckna och dansa, och var en utpräglad sällskapsmänniska. Alltså exakt en sådan person som Gustav III uppskattade att ha omkring sig.

”Hon skrattar och skämtar hela dagarna, hon är glädjen själv"

”Hon skrattar och skämtar hela dagarna, hon är glädjen själv. Hennes största nöje är att skämta och hitta på galenskaper”, skrev den förtjuste rikskanslern Fredrik Sparre.

Livet på Rosersbergs slott

I samband med bröllopet 1774 lät Gustav III en av den tidens främsta arkitekter, Jean Eric Rehn, nyinreda barockslottet Rosersberg åt hertigparet. Genom dagboken vet vi att hertiginnan i allmänhet åt frukost vid tiotiden på Rosersberg, sedan gick hon in till sig, kanske för att skriva brev eller dagbok, eller tog en ridtur i parken. Klockan tre var det middag, därefter konverserade man till klockan fem, då kammarherre Axel Otto Mörner läste högt ur någon bok. Så serverades te och därefter for hertiginnan och hennes uppvaktning ut på en tur i vagn. Klockan tio var det supé och kvart över elva gick var och en till sina rum.

”fruktar att sorg och bekymmer ska undergräva min hälsa och jag tvingas söka lyckan i en annan värld”.

Hertigparet levde mestadels skilda från varandra. Karl höll sig med en lång rad älskarinnor. Utåt verkade Hedvig Elisabeth Charlotta ta det med jämnmod, men i sin dagbok skrev hon, 22 år gammal, att hon ”fruktar att sorg och bekymmer ska undergräva min hälsa och jag tvingas söka lyckan i en annan värld”. Senare drabbades hon av ytterligare hjärtesorg; en dödfödd dotter och en för tidigt född son.

Dramatiskt tid

1789 orsakade en författningsändring konflikter med adeln och flera hovfunktionärer fängslades. Hedvig Elisabeth Charlotta och Sofia Albertina inledde en strejk som innebar att hovets damer började tacka nej till kungens inbjudningar. Samtidsskildraren biskop Olof Wallquist beskriver situationen så här:

”Prinsessan Sophia Albertina bodde i sit hus och umgecks inom Slottet blott med Hertiginnan. Cour kunde icke gifvas, ty Kungen väntade at inga Damer skulle infinna sig. Åtminstone var alt Hof-Fruentimret missnöjdt och vredgat. En Beurs-Assemblée gafs, dit Kungen ock kom, men där funnos ej flere Fruentimmer än til två Quadriller, och Assembléen var i sjelfa verket mäst lik en Riksdags-klubb”.

”Man säger att han är oerhört arg på oss ... "

Hedvig Elisabeth skriver om aktionen mot kungen i sin dagbok, med illa dold tillfredsställelse:

”Man säger att han är oerhört arg på oss på grund av vårt konsekventa uteblivande från föreställningarna och beslutet att inte delta i sällskapslivet.”

Adoptivsonen – en stjärnrekrytering

Spänningarna mellan adeln och kungen fortsätter och 1792 mördas kungen. Hans son Gustav IV Adolf blir kung, men avsätts 1809, och Karl och Hedvig Elisabeth Charlotta kröns till kung och drottning. Men eftersom de är barnlösa står landet utan tronföljare. Då gör de svenska ständerna en riktig stjärnvärvning; den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte.

Den påtänkte kronprinsen kommer till Stockholm 1810. Hedvig Elisabeth Charlotta är bara fyra år äldre än sin adoptivson Karl Johan, men när hans hustru Desideria reser hem till Frankrike och lämnar kvar sin son Oskar blir Hedvig Elisabeth Charlotta i praktiken pojkens fostermor.

Om sitt första möte med den blivande kronprinsen skriver hon:

"Sedan kom kronprinsen in till mig. Efter de övliga artighetsfraserna och försäkran om tillgivenhet och vördnad för kungen, för hela kungliga familjen och för mig i synnerhet, sade han: »Madame, jag förstår mer än väl, vilka känslor min ankomst måste ingiva er, men värdes komma ihåg, att den förste konungen var en soldat, som gynnats av framgång !» »Låt oss inte tala om det nu», svarade jag, ni har genom egna förtjänster vunnit er upphöjelse, och det är mer värt än att vara född därtill.»”

Hon dör 1818. 1902 utges den första delen av hennes unika dagbok i bokform.

Toppbilden: Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818) som ung hertiginna. Porträtt av Alexander Roslin ur Nationalmuseums samling.